Japanska (日本語, nihongo; uttal (info)) är det officiella språket i Japan. Språket har 127 miljoner talare. Dess härkomst är osäker, och de vanligaste teorierna om språkets ursprung gör gällande att språket antingen är isolerat, eller att språket är altaiskt.
Japanskan är baserat på 50 stavelser samt modifikationer och kombinationer dem emellan. Totalt förekommer 5 vokalljud och 21 konsonantljud.
Japanskan har tre olika skriftspråk med lite olika användningsområden: kanji (tecken med kinesiskt ursprung), hiragana och katakana (stavelsealfabeten). Därtill används rōmaji (romerska bokstäver) och västerländska "arabiska siffror" (Arabia sūji) samt andra internationellt använda symboler.
Kanji
Huvudartikel: Kanji
Kanji är ett skriftspråk av betydelsebärande kinesiska tecken. Kanji är ursprungligen inlånade från kinesiskan i olika omgångar och varje tecken kan därför ha en eller flera betydelser och ofta flera uttal.
Kana
Huvudartikel: Kana
Hiragana och katakana, som tillsammans kallas kana, är fonetisk stavelseskrift, där ett tecken motsvarar en mora.
Katakana
Katakana används främst för att stava lånord som fortfarande uppfattas som utländska. Det används även som ett slags kursivering och för att ersätta vissa kinesiska kanji för ord, som ursprungligen lånades in med skriften från Kina och fortfarande kan skrivas med kanji, men numera anses för avancerade. Katakana används också till att skriva namn av olika slag.
Hiragana
Hiragana återger grammatiska ändelser och inhemska ord för djur och växter med mera. Hiragana kombineras i skrift med kanji, där blandningens proportioner kan variera, beroende på vem som skriver och vilken typ av text det rör sig om. En barnbok innehåller till exempel övervägande hiragana.
Rōmaji
Rōmaji är det japanska namnet på latinsk skrift. Vid bruk av rōmaji på japanska rör det sig ofta om en transkribering av de andra skriftsystemen till det latinska alfabetets romerska bokstäver. En japansk text kan i princip i sin helhet skrivas med något av de rōmajisystem som är i bruk. Vissa utländska koncept (tröjstorlekar, AM/PM, romerska siffror) och förkortningar (CD, DVD) skrivs även i Japan med västerländska tecken, liksom en del firmanamn (NTT, NHK). I dessa fall är inte rōmaji en transkribering. Till exempel står TT i NTT för ”Telegraph and Telephone”, som skrivs med rōmaji från början.
Stöd i datorer
I datorer brukar man tilldela en byte, i princip ett tal mellan 0 och 255, till varje tecken när man lagrar text. Japanska har dock så många tecken att det inte räcker, utan flera bytes behövs per tecken. Den först använda kodningen, JIS X 0201, använde ändå en byte per tecken, men stödde bara Katakana och engelska. Senare har flera inbördes kompatibla och inkompatibla standarder införts. Den mest använda är Shift JIS som stödjer alla japanska tecken utom vissa ovanliga, men inget mer språk utöver engelska. In på 2000-talet håller Unicode, som stödjer alla språk i en standard, på att ta över.
För att mata in kanji på ett tangentbord brukar man få ange uttalet med hjälp av katakana eller hiragana och så räknar datorn ut vilket tecken som avses (vid tryckning på en särskild kanji-tangent). Katakana eller hiragana finns direkt på japanska tangentbord, även man behöver använda särskilda tangenter för att växla mellan katakana, hiragana och rōmaji.
Uttal
I japanskan finns det ungefär 46 uttalsstavelser varpå de är uppbyggda av 5 vokalljud och 10 konsonanter.
Stavelserna slutar alltid med vokal, med undantag från "n", som utgör en ensam mora i slutet av en stavelse. I det japanska språket staplar man inte konsonantljud efter varandra, vilket leder till att extra vokaler, mestadels u, skjuts in i främmande ordlån. I talspråk försvinner dock ofta u-ljud som står mellan icke tonade konsonanter (som k, t och s).
När man lägger till två streck ändrar man konsonantljudet till det som ligger närmast i munnens sätt att uttala konsonanter. Sedan finns det även olika undantag. か が "ka ga" "Ka" har som närmast uttal "ga" i munnen. "Te" har som närmast "de" i munnens sätt att uttala, och det är så hela den japanska uttalsordningen fungerar. Deras alfabet börjar längst in och slutar längst ut vad gäller både vokaler och konsonanter.
Uppbyggnad
Japanskans ordföljd är ganska fri förutom att predikatet alltid måste komma sist i en sats. Oftast följs ordföljden för SOV-språk, det vill säga ett språk där satser byggs upp efter ordföljden subjekt-objekt-verb till skillnad från svenska, som följer ordföljden subjekt-verb-objekt. En mening som "hon köpte bil" blir med japansk ordföljd "kanojo wa kuruma wo kaimashita" - "hon (temapartikel) bil (ackusativpartikel) köpte".
Utelämnande av subjekt
Japanskan är ibland lite klurig när det gäller vem som gör vad och vad som är vad. Japaner som pratar om ett ämne behöver oftast inte nämna samma sak igen då det är känt hos lyssnaren vad ämnet är.
Fråga
何をしますか。 "Nani wo shimasu ka" "Vad görs?" (Vi vet inte vem som gör vad, om det inte är uppenbart i sammanhanget, som att säga "hur är läget?" istället för "hur är läget med dig?")
ユトは何をしますか。 "Yuto wa nani wo shimasu ka" "Vad gör Yuto?" (Här framgår det att Yuto är samtalsämnet)
Svar
食べます "Tabemasu" "Äter" (Vi vet inte vem som äter, om det inte är uppenbart i sammanhanget)
ユトは食べます "Yuto wa tabemasu" "Yuto äter" (Vi vet vem och vad hon gör)
Japanskan har inget, som i de germanska språken, krav på subjekt. Formellt eller opersonligt subjekt som "det" existerar inte. "Det regnar" skulle i japanska uttryckas som "regn faller" ("ame ga furu"). I de fallen då subjektet utelämnas helt avgörs betydelsen av sammanhanget.
Partiklar
Partiklar är i japansk grammatik suffix eller småord som följer på substantiv, verb, adjektiv eller satser för att markera vilken funktion ett ord har eller för att exempelvis göra påståendesatser till frågesatser.
I japanskan används partiklar för att tala om den semantiska innebörd det föregående ordet har (subjekt, objekt, tema) eller för riktning och plats, ungefär som svenskans prepositioner. Ibland hoppar talare över partiklar där lyssnaren är medveten om vad samtalsämnet är.
Japanska omfattar flera distinkta dialekter som har utvecklats i olika regioner åtskilda och isolerade från varandra. Dialekterna skiljer sig typiskt åt bland annat gällande böjningsmorfologi, ordförråd och ton. Ryūkyū, en grupp dialekter som talas på öar i sydöstra delar av Japan, är så olik standardjapanska att de ur ett lingvistiskt perspektiv skulle klassas som ett eget språk. Talare i denna dialektgrupp har även svårt att förstå talare av andra dialekter i samma grupp. Att Ryukyu-dialekterna kan klassas som egna språk har lett till att det debatterats om de tillsammans med standardjapanskan ska bilda en egen språkfamilj under namnet ”japoniska språk” Denna språkfamilj skulle då anses vara isolat, det vill säga sakna släktskap med något annat språk.
Historiskt sett har japanska ansetts tillhöra en mängd olika språkfamiljer, bland annat sumeriska, indoeuropeiska, austroasiatiska, sinotibetanska, austronesiska och altaiska språk (huruvida den sistnämnda alls utgör en språkfamilj är omstritt). Numera är det främst släktskapet till den eventuella altaiska språkfamiljen som studeras och diskuteras. I den altaiska språkfamiljen anses mongoliska språk, tunguiska språk och turkspråk ingå. Även koreanska anses ibland höra hit men den klassificeringen är liksom för japanska omstritt då även detta språk oftare betraktas som ett isolatspråk.
Det som talar för att japanska inte skulle vara ett isolatspråk är språkets likheter med (övriga) altaiska språk.. Koreanska och japanska är båda bland annat agglutinerande och topikprominenta språk, de saknar genus, har rika system för tilltalsuttryck och har samma grundordföljd (SOV). Ofta görs just en jämförelse mellan koreanska och japanska för att påvisa eventuellt släktskap. Tanken härpå lades fram så tidigt som 1717 av Arai Hakuseki och debatten har pågått sedan dess (Martin, 1966). Andra menar att det finns ett proto-altaiskt urspråk varifrån alla altaiska språk härstammar och att det då är problematiskt och till och med onödigt att jämföra japanska med endast ett annat språk.
Det räcker dock inte att enbart fastställa släktskap genom strukturella likheter utan även systematiska överensstämmelser i ordförråden krävs. Vid en jämförelse av tyska och engelska, som tillhör samma språkfamilj (germanska), kan man se mönster i exempelvis böjningen av verb som visar på ett gemensamt ursprung. Böjningen av många tyska verb, som exempelvis sing(e) (sjunga), sang (sjöng), gesungen (besjungen), har systematiska likheter med engelskans. Här sing, sang, sung.
Det är viktigt att ha i beaktande att likheter mellan språk inte behöver ha med ett gemensamt ursprung att göra. Det kan snarare handla om historisk kontakt språken emellan (exempelvis lånord, japanska består till cirka 50 procent av kinesiska lånord), universella tendenser men också att likheterna uppkommit av ren slump. Exempel på likheter som är helt slumpmässiga mellan språk är koreanskans manh-i, engelskans many och finskans moni som alla har betydelsen många.
Gratis språkkurser i japanska Lära sig japanska på nätet
The Japanese Page
Japanskan har tre olika skriftspråk med lite olika användningsområden: kanji (tecken med kinesiskt ursprung), hiragana och katakana (stavelsealfabeten). Därtill används rōmaji (romerska bokstäver) och västerländska "arabiska siffror" (Arabia sūji) samt andra internationellt använda symboler.
Kanji
Huvudartikel: Kanji
Kanji är ett skriftspråk av betydelsebärande kinesiska tecken. Kanji är ursprungligen inlånade från kinesiskan i olika omgångar och varje tecken kan därför ha en eller flera betydelser och ofta flera uttal.
Kana
Huvudartikel: Kana
Hiragana och katakana, som tillsammans kallas kana, är fonetisk stavelseskrift, där ett tecken motsvarar en mora.
Katakana
Katakana används främst för att stava lånord som fortfarande uppfattas som utländska. Det används även som ett slags kursivering och för att ersätta vissa kinesiska kanji för ord, som ursprungligen lånades in med skriften från Kina och fortfarande kan skrivas med kanji, men numera anses för avancerade. Katakana används också till att skriva namn av olika slag.
Hiragana
Hiragana återger grammatiska ändelser och inhemska ord för djur och växter med mera. Hiragana kombineras i skrift med kanji, där blandningens proportioner kan variera, beroende på vem som skriver och vilken typ av text det rör sig om. En barnbok innehåller till exempel övervägande hiragana.
Rōmaji
Rōmaji är det japanska namnet på latinsk skrift. Vid bruk av rōmaji på japanska rör det sig ofta om en transkribering av de andra skriftsystemen till det latinska alfabetets romerska bokstäver. En japansk text kan i princip i sin helhet skrivas med något av de rōmajisystem som är i bruk. Vissa utländska koncept (tröjstorlekar, AM/PM, romerska siffror) och förkortningar (CD, DVD) skrivs även i Japan med västerländska tecken, liksom en del firmanamn (NTT, NHK). I dessa fall är inte rōmaji en transkribering. Till exempel står TT i NTT för ”Telegraph and Telephone”, som skrivs med rōmaji från början.
I datorer brukar man tilldela en byte, i princip ett tal mellan 0 och 255, till varje tecken när man lagrar text. Japanska har dock så många tecken att det inte räcker, utan flera bytes behövs per tecken. Den först använda kodningen, JIS X 0201, använde ändå en byte per tecken, men stödde bara Katakana och engelska. Senare har flera inbördes kompatibla och inkompatibla standarder införts. Den mest använda är Shift JIS som stödjer alla japanska tecken utom vissa ovanliga, men inget mer språk utöver engelska. In på 2000-talet håller Unicode, som stödjer alla språk i en standard, på att ta över.
För att mata in kanji på ett tangentbord brukar man få ange uttalet med hjälp av katakana eller hiragana och så räknar datorn ut vilket tecken som avses (vid tryckning på en särskild kanji-tangent). Katakana eller hiragana finns direkt på japanska tangentbord, även man behöver använda särskilda tangenter för att växla mellan katakana, hiragana och rōmaji.
Uttal
I japanskan finns det ungefär 46 uttalsstavelser varpå de är uppbyggda av 5 vokalljud och 10 konsonanter.
Stavelserna slutar alltid med vokal, med undantag från "n", som utgör en ensam mora i slutet av en stavelse. I det japanska språket staplar man inte konsonantljud efter varandra, vilket leder till att extra vokaler, mestadels u, skjuts in i främmande ordlån. I talspråk försvinner dock ofta u-ljud som står mellan icke tonade konsonanter (som k, t och s).
När man lägger till två streck ändrar man konsonantljudet till det som ligger närmast i munnens sätt att uttala konsonanter. Sedan finns det även olika undantag. か が "ka ga" "Ka" har som närmast uttal "ga" i munnen. "Te" har som närmast "de" i munnens sätt att uttala, och det är så hela den japanska uttalsordningen fungerar. Deras alfabet börjar längst in och slutar längst ut vad gäller både vokaler och konsonanter.
Uppbyggnad
Japanskans ordföljd är ganska fri förutom att predikatet alltid måste komma sist i en sats. Oftast följs ordföljden för SOV-språk, det vill säga ett språk där satser byggs upp efter ordföljden subjekt-objekt-verb till skillnad från svenska, som följer ordföljden subjekt-verb-objekt. En mening som "hon köpte bil" blir med japansk ordföljd "kanojo wa kuruma wo kaimashita" - "hon (temapartikel) bil (ackusativpartikel) köpte".
Utelämnande av subjekt
Japanskan är ibland lite klurig när det gäller vem som gör vad och vad som är vad. Japaner som pratar om ett ämne behöver oftast inte nämna samma sak igen då det är känt hos lyssnaren vad ämnet är.
Fråga
何をしますか。 "Nani wo shimasu ka" "Vad görs?" (Vi vet inte vem som gör vad, om det inte är uppenbart i sammanhanget, som att säga "hur är läget?" istället för "hur är läget med dig?")
ユトは何をしますか。 "Yuto wa nani wo shimasu ka" "Vad gör Yuto?" (Här framgår det att Yuto är samtalsämnet)
Svar
食べます "Tabemasu" "Äter" (Vi vet inte vem som äter, om det inte är uppenbart i sammanhanget)
ユトは食べます "Yuto wa tabemasu" "Yuto äter" (Vi vet vem och vad hon gör)
Japanskan har inget, som i de germanska språken, krav på subjekt. Formellt eller opersonligt subjekt som "det" existerar inte. "Det regnar" skulle i japanska uttryckas som "regn faller" ("ame ga furu"). I de fallen då subjektet utelämnas helt avgörs betydelsen av sammanhanget.
Partiklar är i japansk grammatik suffix eller småord som följer på substantiv, verb, adjektiv eller satser för att markera vilken funktion ett ord har eller för att exempelvis göra påståendesatser till frågesatser.
I japanskan används partiklar för att tala om den semantiska innebörd det föregående ordet har (subjekt, objekt, tema) eller för riktning och plats, ungefär som svenskans prepositioner. Ibland hoppar talare över partiklar där lyssnaren är medveten om vad samtalsämnet är.
Japanska omfattar flera distinkta dialekter som har utvecklats i olika regioner åtskilda och isolerade från varandra. Dialekterna skiljer sig typiskt åt bland annat gällande böjningsmorfologi, ordförråd och ton. Ryūkyū, en grupp dialekter som talas på öar i sydöstra delar av Japan, är så olik standardjapanska att de ur ett lingvistiskt perspektiv skulle klassas som ett eget språk. Talare i denna dialektgrupp har även svårt att förstå talare av andra dialekter i samma grupp. Att Ryukyu-dialekterna kan klassas som egna språk har lett till att det debatterats om de tillsammans med standardjapanskan ska bilda en egen språkfamilj under namnet ”japoniska språk” Denna språkfamilj skulle då anses vara isolat, det vill säga sakna släktskap med något annat språk.
Historiskt sett har japanska ansetts tillhöra en mängd olika språkfamiljer, bland annat sumeriska, indoeuropeiska, austroasiatiska, sinotibetanska, austronesiska och altaiska språk (huruvida den sistnämnda alls utgör en språkfamilj är omstritt). Numera är det främst släktskapet till den eventuella altaiska språkfamiljen som studeras och diskuteras. I den altaiska språkfamiljen anses mongoliska språk, tunguiska språk och turkspråk ingå. Även koreanska anses ibland höra hit men den klassificeringen är liksom för japanska omstritt då även detta språk oftare betraktas som ett isolatspråk.
Det som talar för att japanska inte skulle vara ett isolatspråk är språkets likheter med (övriga) altaiska språk.. Koreanska och japanska är båda bland annat agglutinerande och topikprominenta språk, de saknar genus, har rika system för tilltalsuttryck och har samma grundordföljd (SOV). Ofta görs just en jämförelse mellan koreanska och japanska för att påvisa eventuellt släktskap. Tanken härpå lades fram så tidigt som 1717 av Arai Hakuseki och debatten har pågått sedan dess (Martin, 1966). Andra menar att det finns ett proto-altaiskt urspråk varifrån alla altaiska språk härstammar och att det då är problematiskt och till och med onödigt att jämföra japanska med endast ett annat språk.
Det räcker dock inte att enbart fastställa släktskap genom strukturella likheter utan även systematiska överensstämmelser i ordförråden krävs. Vid en jämförelse av tyska och engelska, som tillhör samma språkfamilj (germanska), kan man se mönster i exempelvis böjningen av verb som visar på ett gemensamt ursprung. Böjningen av många tyska verb, som exempelvis sing(e) (sjunga), sang (sjöng), gesungen (besjungen), har systematiska likheter med engelskans. Här sing, sang, sung.
Det är viktigt att ha i beaktande att likheter mellan språk inte behöver ha med ett gemensamt ursprung att göra. Det kan snarare handla om historisk kontakt språken emellan (exempelvis lånord, japanska består till cirka 50 procent av kinesiska lånord), universella tendenser men också att likheterna uppkommit av ren slump. Exempel på likheter som är helt slumpmässiga mellan språk är koreanskans manh-i, engelskans many och finskans moni som alla har betydelsen många.
Gratis språkkurser i japanska Lära sig japanska på nätet
The Japanese Page
No comments:
Post a Comment